”Chasing the Scream…” är en omtumlande och upprörande bok av Johann Hari

chasing the scream-bokomslagI Chasing the Scream skriver Johann Hari ett nytt kapitel i ett hundraårigt krig. Hari redovisar historiska fakta, vetenskapliga studier, personliga berättelser och väver en bild av ett samhälle som blivit besatt av sin egen rädsla.

Det var på 1930-talet som Harry Anslinger, då nybliven chef för ”Federal Bureau of Narcotics” (det ombildade Department of Prohibition som spelat ut sin roll efter att alkoholförbudet i USA upphävdes) ställdes inför dilemmat hur han skulle få liv i sin insomnade avdelning. Han ställde in siktet på narkotika som vid den här tiden inte var omgärdat av någon speciell reglering och inte heller sågs som något hot mot samhället. Missbruk och beroende sågs som olyckligt. Högsta Domstolen hade dessutom slagit fast att narkotikamissbruk var läkarvetenskapens domän.

Kampanjen som lanserades piskade upp rädslan för narkotika med rasismen som bränsle för elden. Anslingers rasistiska utfall blev ibland till och med för mycket för 30-talets amerikanska befattningshavare. När det avslöjades att Anslinger benämnt en misstänkt som ”nigger” i ett officiellt PM krävde senator Joseph P Guffey hans avgång. När en av avdelningens få svarta agenter opponerade sig emot att bli kallad ”nigger” blev han avskedad.

Ett tydligt tecken på kampanjens rasistiska förtecken är hur Billie Holiday behandlades genom att  förnedras, jagas och slutligen mördas genom vanvård, fastkedjad i en sjukhussäng. Hon nekades adekvat vård och kontakt med sina nära vänner och anhöriga. Judy Garland hade exakt samma problem, heroinberoende, men genom Anslingers personliga engagemang fick hon hjälp och han skrev själv till Judy Garlands studio att hon inte hade något som helst drogproblem.

I fortsättningen på boken får vi följa Johann Hari på en tre år lång resa. I Mexico träffar han anhöriga till några av de 60 000 oskyldiga offren i USAs ”War on Drugs”. I USA träffar han poliser och lagstiftare som dragit slutsatsen att kriget inte är värt priset. En polis frågar varför de bara arresterar svarta när narkotikabruk- och handel är lika vanligt i vita områden. Svaret han får är att den vita medelklassen har advokater och kontakter och att det bara ställer till besvär att ge sig på vita.

Vi får träffa narkomaner i Vancouver som organiserar sig och åstadkommer djupgående förändringar i hur missbrukare behandlas. Vi får läsa om Portugal och Schweiz där kriget inte längre förs men med resultat som går tvärtemot vad beslutsfattare och lagstiftare i andra länder hävdar som sanningar.

Johann Hari ställer myter och föreställningar mot fakta och verkliga exempel. Han argumenterar för att ”missbrukarna” är en liten grupp med ett så stort lidande att de blir slavar under kemikalierna. Hans svar är att ge dem vård och behandla dem med medkänsla och i möjligaste mån rädda deras liv. Precis som USAs Högsta Domstol slog fast innan Harry Anslinger startade sitt ”War on Drugs”.

Boken har en omfattande avdelning med referenser för både citat och fakta. Det är lätt att följa hänvisningar till de studier han åberopar.

Läs mer på bokens webbplats

 

 

Terry Pratchett dog den 12e mars och jag vill bara säga ”Lycka till på resan och hör av dig om du hittar några drakar”

en bild som heter pratchett.jpgDöden kommer till oss alla, mer säkert än skatter (Sir Pratchetts eget skämt). Han dog den 12 mars, endast 66 år gammal. De senaste 8 åren kämpade han mot tidig Altzheimer. Passande nog dog han hemma, i sängen, med katten bredvid sig på täcket.

Under de åren han var sjuk uttalade han sig ofta i frågan om dödshjälp. Han var förespråkare för frivillig dödshjälp och tyckte att det borde vara en självklart att var och en skall ha rätt att fatta ett sådant beslut. Han led av att känna sin intellektuella kapacitet (som var ansenlig) tyna bort.

Terry Pratchett blev en av englands mest framgångsrika författare. Han började skriva tidigt och publicerade sin första novell i tidiga tonåren. Många böcker följde. Den sista serien böcker heter The Long Earth och berättar vad som händer när vi upptäcker ett oändligt antal parallella versioner av vår planet. En mystisk ritning dyker upp på internet berättar hur det går till att bygga en enkel apparat. Den gör det möjligt att stega mellan till synes oändliga versioner av vår värld. Förutom att de är helt tomma på människor….

Denna serie skrev han tillsammans med Neil Gaiman, ett samarbete som pågått i 30 år. Fyra böcker är skrivna men de hade kontrakt på fler i serien. Jag hoppas att Neil Gaiman avslutar den.

Det är många som sörjer Terry Pratchetts bortgång. Hans typ av humor är sällsynt. Sällsynt för att den förutsätter att läsaren är intelligent och kräver en viss eftertanke. Terry Pratchetts humor bygger inte på kvinnoförakt eller rasism men driver hejdlöst med småaktighet, girighet och fördomar. Allt det som vi dagligen måste övervinna för att vara människor. Respektfullt, kärleksfullt och alltid glimten i ögat. Satir när den är som bäst. Vi får nästan gå tillbaka till Jonathan Swift och hans Gullivers resor för att hitta dess like. Old school.

Det kan vara lämpligt att minnas Dylan Thomas dikt Do not go gently into that good night. Första strofen lyder så här:

Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Terry Pratchett protesterade vilt när hans hjärna började slockna. Han lyckades dock inte lura döden (som han berättat detaljerat om i sina böcker. Han har till exempel en häst som heter Binky och en betjänt som heter Alfred). Kanske lika bra eftersom det är lönlöst och bara irriterar Döden.

Att göra något gammalt kan ibland vara att göra något nytt

en bild som heter terraplane.jpgJag skrev regelbundet i Kulturmagasinet Kulturbloggen i flera år. Sen kom vandrarlusten och jag kände att det var dags att göra annat. Nu har jag gjort ett gästspel med anledning av Steve Earles nya skiva.

Det var inte så svårt att skriva något bra om den (det är ju ändå Steve Earle). Han är lik Neil Young som också alltid levererar.