Premiär för Stillheten av Lars Norén

Premiär den 18e februari för Lars Noréns pjäs Stillheten premiär på Stadsteatern. Sten Ljungren  och Katarina Ewerlöf  i rollerna som mamman och pappan i en familj där var och en har mörka sidor.

Scenen är ett stort rum med paper utspridda, under pjäsens gång är de brev, manussidor eller något annat som har med karaktärernas liv att göra.

Jag tycker om det sättet vi presenteras för rollfigurerna. En och en. Vi får lära känna dom en och en och gradvis får vi en bild av familjen och vilken roll var och en har. Pappan (Sten Ljunggren) som inte kan låta bli att dricka trots att hans fru (Katarina Ewerlöf) är döende i cancer.

Familjemedlemmarna är var och en ensam med sig själv.

Det är lätt att undra varför dessa människor stannar hos varandra. En enkel lösning vore för var och en att ge sig iväg men ingen drar sig ur, trots att familjen verkar ha blivit ett fängelse.

Här blir jag imponerad av Noréns skarpsyn. Vi ser inte bara ett en samling plågade människor utan vi ser en familj där medlemmarna också ser ett behov hos någon annan. Vi får också möta dem i sina olika roller, mamma – hustru, son – bror, pappa – man och hur de både lyckas och misslyckas med sina uppgifter i familjen. Det finns också det som förenar dem, jazzen som följer oss genom pjäsen, till exempel.

Vi får skratta, kanske åt dem vi ser på scenen men också oss själva, åt det vi känner igen. Inslaget av humor ger faktiskt ett lite annorlunda perspektiv på det som händer framför oss. Vi vet ju inte hur det slutar, det vi ser på scenen är ett tunt snitt i deras liv. Vi får höra tals om lyckligare dagar och vi anar möjligheter för familjemedlemmarna. Hur det slutligen bilr får vi inte veta men kanske skriva själva. I alla fall i våra egna liv

Jag hade stor behållning av den pjäsen och tyckte inte den var svart. Svår men inte svart. Visst finns det ett övermått av lögner svaghet och beroende men det balanseras av äkta överseende, styrka och omtanke. Det ställs höga krav på oss som publik att se skillnaden och inte luras av schablonerna.

Läs ocks Kulturbloggen recsion av pjäsen

Darwins kapten på Dramaten

Darwins kapten heter en ny pjäs på Dramaten. Det är Henning Mankell som skrivit historien om Darwin (Börje Ahlstedt). Vi får följa honom från den 5 år långa resan då han gjorde fältarbete i geologi och så småningom leda tillfram till Om arternas ursprung, boken som förändrade synen på världen och människan.

Pjäsen börjar med att Charles Darwin får ett brev som berättar om kapten Fitzroys självmord. Han blir perplex att någonskulle ha mod att avstå från att se morgondagen. Därefter får vi följa Darwin på en minnenas resa.

Börje Ahlstedts tolkning av Darwin går hand i hand med Mankells manus. Ahlstedts Darwin ser världen med ett barns ögon. Ocensurerad och förundrad ger han sig ut på upptäcksfärd, helt utan rädsla men ibland förvirrad och ledsen över att andra inte kan se det han ser.

Mankells version av Darwin är trovärdig. Jag vet inte hur mycket som är känt om Darwins relationer och hans känsloliv men inget  av de vi får se är i konflikt med det vi vet om Darwin.

Vi får fundera över vad förlusten av dottern Annie har betytt för Darwin, en kvinna som avlar duvor har en handikappad bror. Vi får en aning om hur personliga erfarenheter ger en knuff i en viss riktning. Darwins försvar för sin utmanande forskning är ”jag vill ju bara veta vem jag är”.

Pjäsen är välspelad och rent av inspirerande. Lyckliga oss som får möta Darwin i ett sådant här sammanhang och som får leva i en tid som präglas av hans arbete.

Mer om pjäsen hittar du här:

Dramatens webbplats.

Kulturbloggen

Fars på Odenteatern och Ibsen på Stadsteatern

Det blev en teaterhelg, den här helgen.

Först ut var premiären på Charleys tant på Odenteatern. En fars där kvinnorna räddar dagen. En riktigt bra fars skall vara rörig och spännande och rolig.

Det var lite intressant att notera en del ändringar gentemot orginalmanuset. Handlingen är flyttad från Oxforduniversitetet till Yale School of Drama. Anledningen är inte klar men kanske hänger ihop med en annan förändring. Den till Charleys tant förklädde Babberly (lord Babberly i original) får ju på slutet sin älskade. I denna version är det en man. Det kan jag förstå, det är roligt att vända på begreppen och se vad som händer men varför flytta handlingen till USA? Det finns inget uppenbart skäl och därför upplever jag just den detaljen som störande. Om det inte skulle vara för möjligheten att peta in lite rolig musik. Fast jag antar att Oxfordstudenter också lyssnade på Rocknroll.

Men, jag skall inte vara petig. Om ni går och ser den får ni se en rolig och underhållande pjäs men den blir intressantare om ni läser på lite innan. Läs också rescensionen på Kulturbloggen.

Ibsen är en helt annan historia. Just nu spelas tre pjäser. I lördags fanns det möjlighet att se alla tre i följd. Starka dramor men helt olika till innehållet. Av de tre hann jag bara vara med på de två första.

Rosmersholm.

Rosmer och Rebekka lever som två goda kamrater på Rosmersholm sedan Beate, Rosmers hustru, tog livet av sig. Tillsammans vill de förändra världen och befria människan. Men de döda klamrar sig fast vid Rosmersholm. Och vem bär egentligen skulden till Beates död?

Det går att se det här dramat ur olika synvinklar. För mig blir perspektivet mer politiskt. När Rosmer och Beate gör ett radikalt politiskt ställningstagande sätts krafter de inte inte rår på i rörelse. Och Ibsen levde i en tid när många i de sociala mellanskikten vacklade mellan radikalism och konservatism. Inte minst i konstnärskretsar. Jag tycker det är starkt av Ibsen att skildra detta dilemma. När Rosmer och Beate konfronteras av traktens konservative ledare flyr de in i sin privata värld som dessvärre är befolkad av spöken. Katastrofen är ett faktum.

Byggmästare Solness är enklare att förstå. Idag hade vi nog sagt att han var psykopat men det var kanske vanligare på Ibsens tid att de som hade makt upplevde att de kunde gestalta sin innersta tankar i verkligheten. Det tror byggmästaren men verkligheten hinner ifatt honom och tvingar honom att motvilligt göra det rätta.

Den framgångsrike byggmästare Solness är rädd för att bli gammal när han får ett oväntat besök. Vem är den unga flickan som kliver in i hans vardag och uttalar hans innersta önskningar? För henne kan han klättra ända upp till toppen…

Priset blir dock hans egen undergång. Det är ju trots allt Ibsens ögon vi ser genom…

Till Kulturbloggens recension