”Chasing the Scream…” är en omtumlande och upprörande bok av Johann Hari

chasing the scream-bokomslagI Chasing the Scream skriver Johann Hari ett nytt kapitel i ett hundraårigt krig. Hari redovisar historiska fakta, vetenskapliga studier, personliga berättelser och väver en bild av ett samhälle som blivit besatt av sin egen rädsla.

Det var på 1930-talet som Harry Anslinger, då nybliven chef för ”Federal Bureau of Narcotics” (det ombildade Department of Prohibition som spelat ut sin roll efter att alkoholförbudet i USA upphävdes) ställdes inför dilemmat hur han skulle få liv i sin insomnade avdelning. Han ställde in siktet på narkotika som vid den här tiden inte var omgärdat av någon speciell reglering och inte heller sågs som något hot mot samhället. Missbruk och beroende sågs som olyckligt. Högsta Domstolen hade dessutom slagit fast att narkotikamissbruk var läkarvetenskapens domän.

Kampanjen som lanserades piskade upp rädslan för narkotika med rasismen som bränsle för elden. Anslingers rasistiska utfall blev ibland till och med för mycket för 30-talets amerikanska befattningshavare. När det avslöjades att Anslinger benämnt en misstänkt som ”nigger” i ett officiellt PM krävde senator Joseph P Guffey hans avgång. När en av avdelningens få svarta agenter opponerade sig emot att bli kallad ”nigger” blev han avskedad.

Ett tydligt tecken på kampanjens rasistiska förtecken är hur Billie Holiday behandlades genom att  förnedras, jagas och slutligen mördas genom vanvård, fastkedjad i en sjukhussäng. Hon nekades adekvat vård och kontakt med sina nära vänner och anhöriga. Judy Garland hade exakt samma problem, heroinberoende, men genom Anslingers personliga engagemang fick hon hjälp och han skrev själv till Judy Garlands studio att hon inte hade något som helst drogproblem.

I fortsättningen på boken får vi följa Johann Hari på en tre år lång resa. I Mexico träffar han anhöriga till några av de 60 000 oskyldiga offren i USAs ”War on Drugs”. I USA träffar han poliser och lagstiftare som dragit slutsatsen att kriget inte är värt priset. En polis frågar varför de bara arresterar svarta när narkotikabruk- och handel är lika vanligt i vita områden. Svaret han får är att den vita medelklassen har advokater och kontakter och att det bara ställer till besvär att ge sig på vita.

Vi får träffa narkomaner i Vancouver som organiserar sig och åstadkommer djupgående förändringar i hur missbrukare behandlas. Vi får läsa om Portugal och Schweiz där kriget inte längre förs men med resultat som går tvärtemot vad beslutsfattare och lagstiftare i andra länder hävdar som sanningar.

Johann Hari ställer myter och föreställningar mot fakta och verkliga exempel. Han argumenterar för att ”missbrukarna” är en liten grupp med ett så stort lidande att de blir slavar under kemikalierna. Hans svar är att ge dem vård och behandla dem med medkänsla och i möjligaste mån rädda deras liv. Precis som USAs Högsta Domstol slog fast innan Harry Anslinger startade sitt ”War on Drugs”.

Boken har en omfattande avdelning med referenser för både citat och fakta. Det är lätt att följa hänvisningar till de studier han åberopar.

Läs mer på bokens webbplats