Premiär för Stillheten av Lars Norén

Premiär den 18e februari för Lars Noréns pjäs Stillheten premiär på Stadsteatern. Sten Ljungren  och Katarina Ewerlöf  i rollerna som mamman och pappan i en familj där var och en har mörka sidor.

Scenen är ett stort rum med paper utspridda, under pjäsens gång är de brev, manussidor eller något annat som har med karaktärernas liv att göra.

Jag tycker om det sättet vi presenteras för rollfigurerna. En och en. Vi får lära känna dom en och en och gradvis får vi en bild av familjen och vilken roll var och en har. Pappan (Sten Ljunggren) som inte kan låta bli att dricka trots att hans fru (Katarina Ewerlöf) är döende i cancer.

Familjemedlemmarna är var och en ensam med sig själv.

Det är lätt att undra varför dessa människor stannar hos varandra. En enkel lösning vore för var och en att ge sig iväg men ingen drar sig ur, trots att familjen verkar ha blivit ett fängelse.

Här blir jag imponerad av Noréns skarpsyn. Vi ser inte bara ett en samling plågade människor utan vi ser en familj där medlemmarna också ser ett behov hos någon annan. Vi får också möta dem i sina olika roller, mamma – hustru, son – bror, pappa – man och hur de både lyckas och misslyckas med sina uppgifter i familjen. Det finns också det som förenar dem, jazzen som följer oss genom pjäsen, till exempel.

Vi får skratta, kanske åt dem vi ser på scenen men också oss själva, åt det vi känner igen. Inslaget av humor ger faktiskt ett lite annorlunda perspektiv på det som händer framför oss. Vi vet ju inte hur det slutar, det vi ser på scenen är ett tunt snitt i deras liv. Vi får höra tals om lyckligare dagar och vi anar möjligheter för familjemedlemmarna. Hur det slutligen bilr får vi inte veta men kanske skriva själva. I alla fall i våra egna liv

Jag hade stor behållning av den pjäsen och tyckte inte den var svart. Svår men inte svart. Visst finns det ett övermått av lögner svaghet och beroende men det balanseras av äkta överseende, styrka och omtanke. Det ställs höga krav på oss som publik att se skillnaden och inte luras av schablonerna.

Läs ocks Kulturbloggen recsion av pjäsen