Fars på Odenteatern och Ibsen på Stadsteatern

Det blev en teaterhelg, den här helgen.

Först ut var premiären på Charleys tant på Odenteatern. En fars där kvinnorna räddar dagen. En riktigt bra fars skall vara rörig och spännande och rolig.

Det var lite intressant att notera en del ändringar gentemot orginalmanuset. Handlingen är flyttad från Oxforduniversitetet till Yale School of Drama. Anledningen är inte klar men kanske hänger ihop med en annan förändring. Den till Charleys tant förklädde Babberly (lord Babberly i original) får ju på slutet sin älskade. I denna version är det en man. Det kan jag förstå, det är roligt att vända på begreppen och se vad som händer men varför flytta handlingen till USA? Det finns inget uppenbart skäl och därför upplever jag just den detaljen som störande. Om det inte skulle vara för möjligheten att peta in lite rolig musik. Fast jag antar att Oxfordstudenter också lyssnade på Rocknroll.

Men, jag skall inte vara petig. Om ni går och ser den får ni se en rolig och underhållande pjäs men den blir intressantare om ni läser på lite innan. Läs också rescensionen på Kulturbloggen.

Ibsen är en helt annan historia. Just nu spelas tre pjäser. I lördags fanns det möjlighet att se alla tre i följd. Starka dramor men helt olika till innehållet. Av de tre hann jag bara vara med på de två första.

Rosmersholm.

Rosmer och Rebekka lever som två goda kamrater på Rosmersholm sedan Beate, Rosmers hustru, tog livet av sig. Tillsammans vill de förändra världen och befria människan. Men de döda klamrar sig fast vid Rosmersholm. Och vem bär egentligen skulden till Beates död?

Det går att se det här dramat ur olika synvinklar. För mig blir perspektivet mer politiskt. När Rosmer och Beate gör ett radikalt politiskt ställningstagande sätts krafter de inte inte rår på i rörelse. Och Ibsen levde i en tid när många i de sociala mellanskikten vacklade mellan radikalism och konservatism. Inte minst i konstnärskretsar. Jag tycker det är starkt av Ibsen att skildra detta dilemma. När Rosmer och Beate konfronteras av traktens konservative ledare flyr de in i sin privata värld som dessvärre är befolkad av spöken. Katastrofen är ett faktum.

Byggmästare Solness är enklare att förstå. Idag hade vi nog sagt att han var psykopat men det var kanske vanligare på Ibsens tid att de som hade makt upplevde att de kunde gestalta sin innersta tankar i verkligheten. Det tror byggmästaren men verkligheten hinner ifatt honom och tvingar honom att motvilligt göra det rätta.

Den framgångsrike byggmästare Solness är rädd för att bli gammal när han får ett oväntat besök. Vem är den unga flickan som kliver in i hans vardag och uttalar hans innersta önskningar? För henne kan han klättra ända upp till toppen…

Priset blir dock hans egen undergång. Det är ju trots allt Ibsens ögon vi ser genom…

Till Kulturbloggens recension