KATTKORGEN

Den här historien påminner mig om något som hände när jag jobbade på Finnboda Varv. Det var på 80-talet. Jag jobbade som plåtslagare och mest med plåt och detaljer till reparenter. Det vill säga båtar som skulle repareras.

Båten som låg inne var från Egypten och hade gått på något (jag minns inte vad). Den skulle byta massor med plåt. Det betydde mycket jobb och övertid. Plåtslagarna i dockan jobbade dygnet runt och en kväll (när jag och Gunnar jobbat till 20) kom basen förbi i verkstaden och bad hos stanna under natten. Vi skulle alltså malla och förse ett gäng inhyrda plåtslagare med jobb under natten. Vi sa ja förstås.

Gunnar stack hem och hämtade mackor som hans fru gjorde i ordning. Vi jobbade till 5 på morgonen. Då var vi klara. När vi ätit gick vi ut i en underbar vårmorgon. Då fick vi se en luftballong som långsamt sänkte sig mot plåtgården. Den landade strax utanför varvsområdet, på vägen som går ner mot Danvikstull. En enormt stor säck med luft som sjunker till jorden utan ett ljud. Den var blå och gul.

Ja, det är en av mina sista minnen av varvet. Jag han jobba där i drygt tre år innan det la ner. Sista gången jag träffade Gunnar var för några år sedan, på bron från skeppsholmen. En sen vårkväll. Vi bytte några ord och gick sedan åt var sitt håll.

I vintras dog han. Av asbestlunga som utvecklades till cancer.

När den där luftballongen landade ovanför plåtgården hade vi ingen aning om framtiden. Om internet eller att jag skulle minnas det hela i en blog drygt 20 år senare. Vi visste inte att Gunnar skulle dö av dammet han redan då hade i lungorna.

Det rä en gåva att kunna dela en upplevelse med en annan människa. Jag tror att vi gör det hela tiden men sällan är medvetna om det. När vi plötsligt blir medvetna om det kanske vi delar ett perfekt ögonblick.

Läs även andra bloggares åsikter om Finnboda Varv, Asbestlunga, plåtslagare