Den tid vi lever

Jag läste just en artikel från New York Times. Den handlar om teknik (inte teknologi) och om teknik gör oss dummare eller smartare. Inte för att jag får svar men artikeln utvecklar frågan.

När miniräknaren kom fick man inte använda dem. Det fanns en oro att det verktyget skulle få oss att sluta tänka själva. Hur det skulle gå om man inte lärde  sig använda en miniräknare var det ingen som oroade sig för på den tiden. Själv tillhörde jag dem som var för dumma för att lära sig göra något mer avancerat än plus och minus på en kalkulator. De smarta var som fisken i vattnet med de nya apparaterna.

Får vi hjälp med en sak använder vi hjärnan till något annat. T ex att hitta på problem som vi kan lösa med hjälp av tekniken. Det verkar omöjligt för hjärnn att inte ägna sig åt någonting.

Paul Saffo som är en slags framtidsfilosof, delar upp teknikvärlden i ingenjör och naturvetare. Ingenjörerna är optimister och naturvetarna ser  världen i form av slumpmässighet, nedgång och död.

Numera säger hjärnforskarna att hjärnan förändras och utvecklas efter vad vi använder hjärnan till. Det låter rimligt. Då är det kanske bäst att tänka efter innan man använder hjärnan.

Karin Älfvåg, kundombudsman på Microsoft, ställer frågan om barnen är trygga på nätet.  Som många andra vuxna funderar hon kring säkerheten för barn på Internet. Hon tippsar om program och webbplatser där man kan få information. Det är bra. Är maan förälder idag måste man ha lusten och viljan att lära sig. Annanrs blir barnen övergivna. Eller så blir man själv det.

Det hon inte skriver är att barnen är den bästa kunskapskällan. Barn och föräldrar tillsammans är experter på sina behov. Lägg till kunnig hjälp blir det oslagbart. Jag kan inte se att det fungerar inte barn och vuxna har förtroende för varandra. Lägg insattserna där. Inte på kontroll och misstro.