En språklektion

DN tar upp språket i en artikel på Kultursidorna. Som bloggare har jag fått en speciell realtion till det skrivna språket. Jag låter mig själv slipa undan med mindre välredigerade texter än jag skulle göra om det t ex var en tidningsartikel eller en text som skall presenteras för kollegor.

I DN artikeln kan vi läsa hur engelska influenser påverkar svenskan och som exempel tar Catharina Grunbaum upp uttrycket Vara på talefot med någon.

Vara på talefot med någon är det ett nytt påfund i svenskan? undrar läsare som har mött det i DN: s spalter.Talefoten
är varken särskilt ny eller särskilt gammal i svenskan, från 1930-talet
tycks det. När den dyker upp är det inte sällan i politiska sammanhang,
om personer eller partier som är, eller oftast inte är på talefot med
varandra.

Vara på talefot motsvaras av engelskans On speaking terms, som faktiskt förkommer i svenskan som ett uttryck.

Vill man vara språkpolis är det tacksamma tider idag, jag säger bara särskrivning, det finns många som gärna tar på sig den rollen vilket blir ganska påfrestande om man inte samtidigt pratar om språkets funktion. Som ett medel för kommunikation mellan människor.

Det är heller inte välupfostrat att anmärka på någons språk i en diskussion. Om det inte är så att meningen går förlorad. Då måste man fråga. ”Hur menar du”?

Själv försöker jag använda ett språk på min blogg som ligger nära talspråket. För att skapa en känsla av dialog och uppmuntra till kommentarer. Blogginläggen är språkliga ögonblicksbilder och det som blir fel kan man alltid rätta till i nästa inlägg. Det är bloggen natur.

Läs artikeln här

Technorati Tags: